Crabsticks – bluffen i frysdisken

De ser ut som krabba. De heter krabba. De smakar… ja, inte krabba. Crabsticks är en av matvärldens mest framgångsrika bluffar – och de har lurat svenska konsumenter i decennier. Här avslöjar vi vad som egentligen döljer sig i den röd-vita förpackningen.

Vad är crabsticks egentligen?

Crabsticks, eller surimi-pinnar som de mer ärligt borde kallas, är en produkt gjord av finmald vitfisk – oftast sejfisk eller Alaska pollock. Fiskköttet tvättas upprepade gånger tills det förlorar både smak och färg. Kvar blir en neutral, gummiaktig massa som kan formas till i princip vad som helst.

Till den bleka massan tillsätts stärkelse (för att binda), socker (för textur), äggvita (för fasthet) och en cocktail av aromer och smakförstärkare som ska imitera krabba. Den karaktäristiska röda ytan? Ren livsmedelsfärg. Inget mer, inget mindre.

Resultatet är en produkt som ser ut som krabbkött, har en ytlig likhet med krabbkött i textur – men som i verkligheten har lika mycket med krabba att göra som vegansk korv har med gris.

Varifrån kommer de?

Surimi har en lång historia i Japan, där tekniken att mala fisk och forma den till olika produkter går tillbaka till 1100-talet. Men de crabsticks vi känner igen från frysdisken är en betydligt modernare uppfinning.

År 1974 lanserade det japanska företaget Sugiyo den första kommersiella kanikama – en surimi-produkt designad att efterlikna krabbkött. Produkten blev en omedelbar succé i Japan och spreds snabbt till resten av Asien, Europa och Nordamerika under 1980-talet.

I Sverige dök crabsticks upp i mataffärerna under det sena 1980-talet och blev snabbt populära som ett billigt alternativ till äkta skaldjur. De hamnade i sallader, på smörgåsar och – till puristerners fasa – i skagenröror runt om i landet.

Hur mycket krabba finns det?

Här kommer den stora avslöjningen, och den är precis så nedslående som du anar: de flesta crabsticks innehåller mellan noll och fem procent krabbkött. Läs den meningen igen. Noll till fem procent.

Vissa premiumvarianter kan innehålla upp till tio eller femton procent krabba, men det hör till undantagen. I de billigaste varianterna – de som oftast hamnar i kundvagnen – finns det ingen krabba alls. Ordet "crab" i namnet är i praktiken en marknadsföringskonstruktion, inte en ingrediensbeskrivning.

EU:s livsmedelslagar kräver att innehållsförteckningen är korrekt, och om du vänder på förpackningen ser du sanningen svart på vitt: fisk, stärkelse, vatten, aromer. Krabba nämns ibland som en spåringrediens – om den nämns alls.

Ska man använda crabsticks i skagenröra?

Nej. Svaret är nej. Inte "det beror på", inte "i nödfall", utan ett rakt, okomplicerat nej.

Skagenröra är en rätt som hyllar rena, ärliga smaker – handskalade räkor, krämig majonnäs, en skvätt citron och kanske lite dill. Att ersätta räkorna med surimi-pinnar är som att hälla lådvin i ett kristallglas: det spelar ingen roll hur fin presentationen är om innehållet inte håller måttet.

Crabsticks tillför en gummiaktig, artificiell textur och en kemisk eftersmak som kväver allt annat i röran. Majonnäsen blir ointressant, dillen försvinner och citronens syra har ingenting att samspela med. Resultatet smakar ingenting – och samtidigt fel.

Tore Wretman skulle med största sannolikhet ha fått ett litet anfall om han sett crabsticks i närheten av sin skagenröra. Och han hade haft rätt.

Vad ska man använda istället?

Handskalade räkor. Alltid handskalade räkor. De nordatlantiska kallvattenräkorna – Pandalus borealis – är den enda riktiga ingrediensen för en äkta skagenröra. De är söta, saftiga och har en naturlig smak som ingen surimi-produkt i världen kan komma i närheten av.

Om budgeten är tight finns det bättre alternativ än crabsticks. Frysta räkor av god kvalitet, ordentligt tinade och avrunna, ger ett långt bättre resultat. Du kan också använda en mindre mängd räkor och komplettera med finhackad äggula och lite extra majonnäs för volym.

Hellre en liten, ärlig skagenröra med riktiga räkor än en stor, trist smet med surimi. Kvalitet slår alltid kvantitet – särskilt vid matbordet.